Kalle Nilvér: Vi måste sluta jaga perfekta klimatlösningar – de finns inte

"How wonderful that we have met with a paradox. Now we have some hope of making progress."

Vetenskapsmannen Niels Bohrs forskning lade grunden till kvantmekaniken, men hans citat borde vara en programförklaring för miljörörelsen.

Ta bara att skydda skog som exempel. Skydda skog låter bra. Men skyddar man skog på en plats, så finns stor risk att det huggs ner exakt lika mycket skog man skyddat – någon annanstans. Alltså har du i förlängningen inte skyddat någon skog, allt du gjort är att flytta skogsavverkningen.

Skyddar man skog på en plats, så finns stor risk att det huggs ner exakt lika mycket skog på en annan

Eller har du kanske slutat flyga? Då kan man argumentera för att allt du gjort är att göra det enkelt för politiker att inte göra något. Flygutsläppen ökar ju inte om tillräckligt många slutar -– så om du flyger mindre behöver de inte introducera någon flygskatt eller annan mer rättvis politisk lösning. Du har offrat dig så att politiker slipper agera.

Ja, jag förenklar ganska mycket, men nästan alla lösningar på klimatkrisen innehåller precis den här typen av motsättningar – eller paradoxer kanske är ett bättre ord.

Alla lösningar på klimatkrisen innehåller precis den här typen av motsättningar

Vi pratar inte tillräckligt mycket om den här typen av paradoxer idag, varken i näringslivet eller i politiken. Istället försöker förespråkare av någon lösning släta över problemen, och motståndarna pekar då bara på paradoxen och behöver inte ta sig vidare rent tankemässigt – en motsägelse är ju hittad, lösningen var inte så perfekt som det utlovades!

Detta har lett till att företag inte vill betala för att skydda skog för att försöka ta ansvar för de utsläpp man inte lyckats minska. Eftersom det är lätt att argumentera för att det inte gör någon skillnad. Och vi flyger på som tidigare, med hänvisning till något bekvämt argument vi kan skydda oss bakom för att slippa ta ansvar.

Och vi flyger på som tidigare, med hänvisning till något bekvämt argument

Jag tycker att vi är på tok för dåliga på att hantera denna typ av paradoxer och målkonflikter. Vi har inget språk för det riktigt, vilket gör att vi fastnar. Det är synd, för egentligen har vi kommit dit där vi faktiskt kan börja göra framsteg, som Niels Bohr antydde.

Den nylanserade sajten och boken Carbon Paradox listar ett trettiotal sådana här paradoxer bara kopplade till klimatfinansiering. De är intressanta, inte bara för den frivilliga koldioxidmarknaden, utan som en spegel av hela hållbarhetsarbetets psykologi. Det är i målkonflikterna och paradoxerna som alla stora eventuella framsteg vi kommer att göra avgörs. Boken är inte ett skönlitterärt mästerverk, men bland det bästa jag läst när det gäller att ta tänkandet kring klimatfinansiering vidare.

Boken beskriver bland annat Offset paradox: klimatkompensering var tänkt att komplettera interna utsläppsminskningar. Logiken är enkel: om du sätter ett pris på varje ton koldioxid får du ett ekonomiskt incitament att minska. Men samma upplägg kan avfärdas som "greenwashing" om omvärlden tror att krediterna ersätter riktiga reduktioner. Resultatet blir att ett verktyg som kan frigöra pengar till utsatta regioner och samtidigt driva ett internt koldioxidpris riskerar att stämplas ut – inte på grund av vad det är, utan på grund av hur det kan missbrukas.

Samma upplägg kan samtidigt avfärdas som "greenwashing"

Eller Perfection paradox: vi accepterar glatt att investeringar i destruktiva verksamheter är riskfyllda och imperfekta – det är själva poängen med risk och avkastning. Men när någon försöker göra gott uppstår en märklig förväntan om felfrihet. Misslyckanden ses inte som lärande, utan som bevis för att hela systemet är fel. Vi har alltså ett dubbelt moraliskt bokslut: det som förstör planeten får vara "realistiskt", det som försöker rädda den måste vara perfekt.

Och så har vi Claims paradox: bolag som försöker vara konkreta får ofta mer kritik än bolag som uttrycker sig vagt. Mjukare, mer otydliga löften minskar risken för att bli attackerad – just för att man inte lovar något mätbart. Säger man istället att man undvikit ett exakt antal ton koldioxidutsläpp, kan man bara vänta på att någon börjar kritisera en. Det är ett absurt incitamentssystem: du belönas kommunikativt för att vara mindre precis.

Mjukare, mer otydliga löften minskar risken för att bli attackerad – just för att man inte lovar något mätbart

Det här är inte sidodiskussioner. Det är kärnan i omställningen. För i praktiken betyder det att klimatarbete inte faller på brist av ambition, utan på brist på kunskap om att dessa motsättningar finns överallt och kanske brist på mod att prata om dem.

Ethics Paradox är ytterligare ett intressant exempel: Man kan ställa frågan om det är moraliskt rätt att sätta pris på naturen? Är det etiskt att använda kapitalism – som bidragit till krisen – för att lösa den? Och är det rätt att klimatprojekt ofta hamnar i fattigare länder när rikare länder orsakat mer av skadan?

Det här är legitima frågor. Men de blir snabbt en broms: så fort någon ropar "oetiskt" stängs samtalet ned och företag, privatpersoner eller myndigheter drar plånboken åt sig – de vill såklart inte riskera att göra fel.

Problemet vi behöver adressera är att det inte finns en problemfri väg, fri från etiska dilemman, ut ur klimatkrisen. Alla val är etiska: att beskatta, att subventionera, att reglera, att marknadsbasera eller att inte göra något alls. Skillnaden är att vissa mekanismer gör målkonflikterna synliga (pris, redovisning, styrmedel) medan andra döljer dem (tomma visioner, symbolpolitik, "vi väntar på krav från politiker").

Det inte finns en problemfri väg ut ur klimatkrisen.

Protester kan vara viktiga. Men om varje "det där känns fel" automatiskt blir “"därför ska vi sluta" kommer vi välja symbolik framför effekt, luddighet framför mätbarhet, passivitet istället för att agera, om och om igen.

Klimatomställningen kommer att skapa konflikter: mellan kort och lång sikt, mellan lokalt och globalt, mellan rättvisa och effektivitet, mellan det mätbara och det meningsfulla.

Det är inte ett tecken på att vi gör fel.

Det är ett tecken på att vi faktiskt rör oss framåt.