Fredrik Hånell: Nobelpriset avslöjar varför helt fri innovation kan slå fel

Årets Nobelpris i ekonomi ger viktiga förklaringar till innovationsdriven tillväxt. Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt har identifierat vilka förutsättningar som krävs för ihållande tillväxt genom teknologisk utveckling. De har också utvecklat teorin om kreativ förstörelse som motor för långsiktig tillväxt.

Deras forskning ger oss värdefulla insikter i konsekvenserna av tech-jättarnas globala dominans och tydliga pekpinnar för hur vårt innovationssystem fungerar – och inte fungerar.

Innovationer driver tillväxt genom att tekniska framsteg skapar nya industrier och affärsmöjligheter. Dessa framsteg kan ske antingen inkrementellt eller disruptivt. Företag med ett starkt innovationsdriv kan bygga vidare på existerande lösningar genom inkrementella förbättringar som bibehåller deras ledning och bidrar till ihållande tillväxt. Samtidigt kan innovationer också växa fram utanför den etablerade marknaden, från nya aktörer som omkullkastar invanda strukturer och sanningar.

Innovation kräver konkurrens – men inte för mycket

Pristagarna visar att innovation kräver ett visst mått av konkurrens för att ge ihållande tillväxt. Samtidigt får konkurrensen inte bli för hård, eftersom marknadens incitament för nytänkande då försvagas. Etablerade aktörer strävar ofta efter att stoppa nya konkurrenter, vilket är anledningen till att starka reglerande institutioner är avgörande.

Kreativ förstörelse innebär att nya innovationer ersätter gamla, vilket samtidigt förstör värden för etablerade aktörer. Ett tydligt exempel är AI, som enligt uppskattningar bidrog till att mellan 60 000 och 100 000 jobb försvann i USA under 2025.

För att tekniska innovationer ska leda till ihållande tillväxt måste vissa grundläggande faktorer finnas på plats. För det första krävs ett system som ger tydliga incitament till forskare och innovatörer. För det andra behövs en öppen marknad för idéer, med fri geografisk rörlighet till de miljöer där man är mest produktiv. Slutligen måste myndigheter och institutioner aktivt stödja innovation genom policy, reglering och konkurrenslagstiftning. Framtida innovationer måste också kunna bygga vidare på historiska erfarenheter.

På ytan ser allt rätt ut – men innovationstakten står still

På ytan kan det se ut som att vi redan har en idealisk global miljö för innovationsdriven tillväxt. Entreprenörer ges stjärnstatus, framgångssagor följs som följetonger i medierna, stödsystemen – både privata och offentliga – blir allt fler, och nya teknikskiften pressar etablerade företag. Riskkapitalmarknaden tar emot en överväldigande majoritet av de innovationer som växer fram inom dessa ekosystem.

Trots detta har den faktiska innovationstakten sedan 1975 stagnerat i både USA och Europa. Under samma period har Kina utvecklats från att stå för ett försumbart antal patentansökningar inom tech till att idag registrera nästan hälften av de globala nyansökningarna. Den utvecklingen har gått hand i hand med omfattande satsningar på utbildning och forskning, kombinerat med policy och finansiering riktad mot långsiktiga strategiska kärnområden.

En av orsakerna till stagnationen, enligt pristagarna, är att västvärlden inte har lyckats kontrollera tech-jättarnas ökande monopolställning – Google, Apple, Meta, Amazon, Microsoft och andra. Institutionerna har inte hunnit utveckla relevanta regelverk.

Utan tillräcklig reglering har sociala medier kunnat driva på polarisering. Konsekvenserna har blivit ökad nationalism och populism, protektionism och i förlängningen en högre risk för konflikt. Samtidigt tonas värdet av intellektuella, forskare och akademiker ner, till förmån för nationell isolering. Det hämmar innovation.

Bättre att be om förlåtelse än om tillåtelse – men till vilket pris?

Nobelpriset slår därmed hål på myten om att innovationer frodas bäst utan reglering, policy och social trygghet. Eller för att parafrasera Silicon Valleys mantra: "Bättre att be om förlåtelse än om tillåtelse". När Elon Musk klagar på EU:s regelverk handlar det i praktiken om att skydda marknadsdominans – inte om att värna innovationskraft eller tillväxt.

Riskkapitalmarknaden ses ofta som central för finansiering av innovationer. För varje offentligt investerad krona i det svenska stödsystemet attraheras omkring fyra kronor i privat kapital, vilket i sin tur genererar runt 70 gånger beloppet i skatteintäkter. År 2024 värderades svenska startups till nästan 3 biljoner kronor och attraherade samtidigt 24 miljarder kronor i riskkapital från tech-investerare. Det innebär att det offentliga stödet uppgår till omkring 6 miljarder kronor.

Dessa medel bidrar dock i begränsad utsträckning till ökad nationell innovationskraft eller ihållande tillväxt. Effekten blir snarare ökade skatteintäkter och några tusen nya, men kostsamma, jobb.

I dag driver både privata och offentliga aktörer innovationssystemet mot att lotsa startups till riskkapital. Syftet med riskkapital är att skapa avkastning till fondens delägare inom en tidshorisont på cirka tio år. Fokus hamnar därför på sektorer där tillväxten bedöms bli snabb och där det finns många potentiella köpare av aktier i framtiden. Dessa "hotspots" förändras över tid. Impact kan vara attraktivt under en period, men ersätts snabbt av nya trender. Långsiktighet saknas.

Det är billigare att köpa en konkurrent än att möta kreativ förstörelse

Det är ofta billigare att köpa en potentiell konkurrent än att utsättas för kreativ förstörelse. Att sälja ett bolag till en tech-jätte ger god avkastning på investeringen. Paradoxalt nog leder detta till att riskkapitalet söker sig till monopolistiska marknader, där de dominerande aktörerna göds med ytterligare innovation.

Det är därför uppenbart att dagens innovationssystem måste revideras. Det krävs fler långsiktiga alternativ till riskkapitalfinansiering samt snabbare och mer agila innovationsfokuserade myndigheter och institutioner. Därtill behövs en stark konkurrenslagstiftning, nya KPI:er för offentligt stöd och tydliga incitament för innovativa bolag att avstå från uppköp eller utflyttning.