Ingmar Rentzhog: Han vågade säga f-ordet – det förändrade allt efter COP30

Den slutliga texten på COP30 var svag. Orden "fossila bränslen" ströks under de sista timmarna. Men under ytan förändrades något grundläggande.

Aldrig tidigare har en COP-ordförande vägrat att luta sig mot konsensus. När texten tog bort sanningen sa André Corrêa do Lago den rakt ut från podiet.

"Som president för COP30 kommer jag att skapa en färdplan för en övergång bort från fossila bränslen... de kommer att ledas av vetenskapen."

Och sedan gjorde han det otänkbara:

Han lanserade en arbetsgrupp där han bjöd in över 85 villiga länder och gav offentligt sitt stöd till Colombias förslag om världens första globala konferens om utfasning av fossila bränslen i april 2026, tillsammans med Nederländerna.

Ingen tidigare COP-president har någonsin vågat säga det "fula" f-ordet – fossil – rakt ut i plenum på det sättet.

Ingen tidigare COP-president har någonsin vågat säga f-ordet

Och för första gången var landet som stoppade plenum inte ett oljeland som försvarade olja. Det var Colombia – själv oljeproducent – som krävde högre ambitioner. Tredje gången de räckte upp handen, nu backade av andra sydamerikanska länder, tvingade de mötet där den finala COP-texten skulle klubbas.

Inte för att försvaga avtalet, utan för att få med skrivning om att en utfasning av fossila bränslen måste finnas med enligt vetenskapen. Det blev till slut ingen ändring, men historien kommer att minnas den vändningen.

Belém kändes rått från första dagen. Urfolksledare försökte ta sig förbi säkerheten eftersom de redan lever i kollapsen. Brasilianska forskare varnade för att Amazonas är millimeter från oåterkalleliga tipping points.

Hundratals delegater, och COP-presidenten själv, ställde sig bakom vår kampanj för att stödja vetenskapen genom att bära våra #MakeScienceGreatAgain-kepsar.

När brand bröt ut och We Don’t Have Times livesändning dog kändes det inte längre som en slump, utan som den metafor vi alla behövde.

När brand bröt ut kändes det inte längre som en slump

Samtidigt blev supermakterna tysta eller höll sig borta. Kina blockerade i tysthet starkare formuleringar bakom stängda dörrar. USA, världens största historiska utsläppare och ekonomi, var inte ens där. När de största spelarna kliver bort från Parisramverket faller myten om 100 % konsensus ihop inför öppen ridå.

Belém blottlade det skoningslöst. Men i den blottläggningen hände något vackert: gapet mellan verklighet och illusion blev omöjligt att ignorera.

I en avslutande We Don’t Have Time-sändning den 21 november, timmar före den kaotiska slutspurten, sa jag:

"Verklighetsgapet har aldrig varit större."

Men det som förändrades för alltid på COP30 var att världen till slut såg vilken verklighet som faktiskt gäller. Två nya vägar öppnades. Vägar många av oss har kämpat för sedan 2018:

1. En global färdplan för utfasning och stopp av avskogning: COP-presidentens arbetsgrupp med the "Coalition of the willing".
2. Ett globalt politiskt hem för de villiga: "Colombia & Fossil Fuel Treaty".

Samtidigt kommer Colombia, med stöd av Nederländerna, att stå värd för världens första globala konferens om utfasning av fossila bränslen den 28–29 april 2026 i Santa Marta.

Men koalitionen av villiga omfattar ännu inte alla stora utsläppare.

Och det är inte ett misslyckande, det är exakt därför denna förändring är viktig. Om 195 länder kunde röra sig tillsammans hade vi redan haft en global utfasning.

Det gör vi inte.

Därför öppnas nya vägar. Och momentumet begränsas inte längre till nationella regeringar.

Städer och regioner kliver in i vakuumet. Kalifornien, världens fjärde största ekonomi, har officiellt ställt sig bakom Fossil Fuel Treaty-initiativet. Likaså 143 städer och regionala regeringar, inklusive många megastäder med större utsläpp än hela nationer.

De binds inte av konsensus. De agerar när regeringar fastnar.

Treaty-rörelsen är redan global: 18 länder deltar i samtalen, 143 städer och regioner har ställt sig bakom, 4 105 organisationer stödjer den, 1 061 142 individer har krävt den. Du kan också stödja. Gör det här.

Så vad kommer COP30 egentligen att bli ihågkommen för? Inte för det strukna f-ordet i COP-avtalet. Utan för ögonblicken då den gamla ordningen sprack.

Efter nio år i den här kampen kommer jag hem med något jag trodde jag hade förlorat för alltid: känslan av att när konsensus faller, då öppnas en ny och konkret väg för att fasa ut fossila bränslen.

Verklighetsgapet har aldrig varit större. Men modet att stänga det har aldrig varit starkare. Nu måste vi omvandla detta momentum till en färdplan, och färdplanen till handling.

Vi ses i Santa Marta. Där fortsätter vi att göra #MakeScienceGreatAgain.