Anna Branten: Släpp konferensagendan – det är då verklig förändring sker

På just den här konferensen pratas det om "affärsmodeller i naturen" på scenen. Allt ser så genomtänkt och harmoniskt ut. Alla är så överens. Rubriker om "scaling transformation", kurvor som pekar uppåt. Impact investing. Avkastning med mening. Jag hör orden, men kroppen har stängt av.

Under kaffepausen hör jag två personer tala lågt vid en vägg, lite avsides. Den ena säger: "Var inte det här lite väl optimistiskt? Hur kan det faktiskt förändra något?"

Jag hör orden men kroppen har stängt av

Det är första gången jag känner något på riktigt under den här dagen. En sanning som halkar ut, nästan ursäktande. Men där, i just det ögonblicket, börjar samtalet på allvar. Jag glider sakta in i konversationen. Vi pratar inte längre om "return on investments" eller affärsmöjligheter – vi pratar om skuld, sorg, utmattning – och om vad det faktiskt innebär att försöka leva annorlunda i ett system som belönar det motsatta. Någon säger att den ska säga upp sig snart vilket möts av nickningar i samförstånd.

Konferensens struktur är ingen slump. Den är formad av exakt samma drivkrafter som vi försöker investera oss ur – behovet av att visa, bevisa, leverera. Mätbar output, tight schema, synliga resultat. Varje minut är fylld. Varje panel har sitt syfte. Och mellanrummen? De består av 15-minuterspauser där vi ska "nätverka effektivt" innan nästa programpunkt.

När agendan istället släpper sitt grepp för en stund, när ingen styr samtalet mot ett förutbestämt mål eller ett resultat – då händer något annat. Vi följer en annan kompass och söker oss instinktivt till det som känns viktigt och levande.

När ingen styr samtalet händer något annat

Allt fler pratar om att investera i det regenerativa. Att kapital ska hjälpa naturen att läka, få samhället att växa samman och relationer att repareras. Men vet vi ens vad det innebär att stödja något som rör sig i en annan rytm än kapitalets? Kapital kräver rörelse. Tillväxt. Tempo. Vi säger "impact", men verkar fortfarande mena "avkastning".

Det regenerativa kräver något annat. Det är långsamt, lyssnande, icke-linjärt. Det har inget kvartalsmål, inget "pitch deck", ingen skalbarhet. Du kan inte optimera det helande. Du måste delta i det. Det kräver att du är lyhörd och i relation. Det tar tid.

Precis som konferensens schema pressar in mellanmänskligt utbyte i kvartspauser, försöker vi pressa in naturens tempo i kvartalsmål. Vi strukturerar investeringar som panelsamtal – varje aktör får sin allokerade tid, sitt tydliga mandat, sin mätbara output. Men regeneration fungerar inte så.

Regeneration är samtalet vid väggen, inte presentationen på scenen. Som någon sa – att investera i det regenerativa är att tänka som en skog. Man kan inte hälla på näring på enskilda träd, utan behöver vårda hela ekosystemet, där mångfald är styrka och värdet alltid närvarande trots att det inte alltid syns.

Så vad händer när vi försöker pressa in den rytmen i kapitalets logik? När vi tvingar ett lokalt initiativ att bli ett "proof of concept"? Något grundläggande går förlorat.

Man kan inte hälla näring på enskilda träd

Om vi menar allvar med regeneration, behöver vi börja investera annorlunda. Med ödmjukhet. Med lyssnande. Med beredskap att kliva åt sidan när det behövs. Ibland är det mest transformativa vi kan göra att inte kräva mer plats.

I konferensvärlden kanske det mest regenerativa som kan göras är att släppa agendan. Inte för att det är mysigt eller "mänskligt", utan för att det är att praktisera samma logik vi säger att vi vill investera i. Att ge mer plats till det där som annars bara sipprar ut i kaffepausen.

Vad händer om deltagarna fick sätta tonen helt? Om det oförutsägbara får ta plats? Om vi slutar strukturera konferenser och möten som kapitaltillväxt – varje minut planerad, varje utfall förutsägbart – och istället låter dem växa som ekosystem?

Jag tror att det är först då vi får syn på det som vill växa – på riktigt.