På plats i Vietnam: Så vill H&M växa utan att öka utsläppen

Bangjie-fabriken, Hanoi

"Boom, boom, boom, boom."

Vengaboys 90-talshit skvalar på hög volym medan fabrikschefen går igenom hur en ny värmepump ska ersätta den nuvarande energilösningen och göra produktionen helt elektrifierad.

Det är "relax time" i Bangjies textilfabrik utanför Hanoi. Det innebär en paus för de 680 anställda, men genomgången i den fuktiga värmen fortsätter.

Fabriken köper redan idag all sin elektricitet från förnybara källor. Installationen av pannan gör att hela fabriken kan drivas med el, istället för biomassa som den hittills gjort.

Impact Loops Jenny Kjellén har besökts H&M:s fabriker i Vietnam. Foto: Privat / H&M Group.

Den är en av tre fabriker som H&M visar upp under en resa till Vietnam, dit Impact Loop som enda svenska mediehus bjudits in – tillsammans med ett fåtal internationella medier – för att se hur bolaget arbetar med att minska utsläppen i leverantörsledet.

Kim Hellström, hållbarhetschef för klimat på H&M, tar vid när musiken dämpat sig för att förklara "magin" med värmepumpen och varför den är en del av H&M:s kärnlösning.

Enkelt beskrivet ger den ett mer energieffektivt system där man får ut mer nytta av samma mängd tillförd energi.

Arbetet med att installera en värmepump som delfinansierats av H&M pågår på Bangjies fabrik utanför Hanoi. Under 2026 ska samtliga koleldade pannor hos H&M:s klädleverantörer i hela leverantörsledet vara utfasade. Foto: H&M Group.

Projektet delfinansieras av H&M och drivs tillsammans med deras interna energiexperter som hjälper till med energikartläggningar, förstudier och lönsamhetsanalyser.

"Våra experter är med hela vägen och fortsätter stötta även efter att anläggningen är i drift", säger Kim Hellström.

Tekniken är en viktig del i elektrifieringen av industrin, menar han – även i anläggningar som redan använder biobränslen.

"Den här fabriken eldar redan med biomassa. Så ur ett klimatredovisningsperspektiv finns det inget för oss att hämta här. Vi kommer inte att kunna rapportera några lägre utsläpp i det här fallet. Så det här handlar inte om rapportering för oss. Det här handlar om ledarskap i den här specifika fabriken", säger Kim Hellström.

H&M vill växa

En av de största utmaningarna för modejätten på hållbarhetsområdet är att man vill fortsätta att växa. Från en omsättning på 228 miljarder kronor 2025 är målet på lång sikt en årlig ökning på omkring tio procent, enligt årsredovisningen. Samtidigt ska utsläppen i värdekedjan nästan halveras till 2030.

För att kunna göra det och samtidigt nå sina klimatmål vill de frikoppla tillväxten från sina utsläpp.

Enligt hållbarhetsrapporten släppte H&M ut 8,8 miljoner ton koldioxid under 2024 – motsvarande omkring 18 procent av Sveriges totala utsläpp. Den största delen av klimatpåverkan sker i produktionen, H&M äger däremot inga egna fabriker, utan är helt beroende av sina leverantörer för att få ner utsläppen.

Endast 1 procent av utsläppen beräknas komma från deras butiker och kontor.

H&M har köpt in varor från Vietnam sedan tidigt 2000-tal och samarbetar med 42 leverantörer, som gemensamt sysselsätter ungefär 60 000 arbetare.

De delar ingen exakt andel av hur mycket av koncernens produktion som Vietnam står för, men säger att det är en av deras viktigaste inköpsmarknader.

Klimatarbetet har flyttat in i affärsbesluten

För att ge mer tyngd åt klimatarbetet har det på senare år flyttat in i affärsbesluten, uppger H&M.

En viktig förändring är att antalet klädleverantörer globalt har minskat och mer än 50 procent av klädinköpen går via 28 strategiska partners i Asien.

"Det här är helt grundläggande för att vi ska kunna driva verklig förändring. Det ger oss en transparens i leverantörsledet och leverantörerna är mer benägna att investera när de känner att de har en långsiktig partner", säger Yosef El Natour, hållbarhetschef för produktionssidan.

Yosef El Natour och Karin Lind under besöket i Vietnam. Foto: H&M Group.

Tillsammans med Karin Lind, ansvarig för produktion, och Jessica Vilhelmsson, regional produktionschef, ska de tre utgöra våra guider i Vietnam och ge oss en crash-course i hur H&M arbetar för att pressa ner utsläppen.

Vi träffar dem på H&M:s diskreta kontor för produktionssidan i huvudstaden Ho Chi Minh. Sett utifrån finns det inget som avslöjar att den svenska klädjätten huserar i det vita flervåningshuset med vietnamesiska vimplar på fasaden. Däremot finns det ett annat kontor för den kommersiella sidan, som ståtar med den välkända H&M-loggan på fasaden.

Utöver att minska antalet klädleverantörer, har de även tagit fram en ny förhandlingsmodell som tar dem bort från förhandlingar per plagg till en mer långsiktig process.

Lönerna i fabrikerna isoleras för att skydda arbetarna och inköpen planeras upp till ett och ett halvt år i förväg – inte i form av exakta produkter, utan som reserverad kapacitet hos leverantörerna.

Det gör samarbetet mer långsiktigt och gör det lättare att hantera hållbarhetskostnader på en övergripande nivå.

"Det innebär att vi kan belöna de leverantörer som är effektiva och förbättrar sig med mer förutsägbara affärer. Det här är en av grundbultarna i vår avkarboniseringsresa", säger Karin Lind.

Som en del av samarbetet med leverantörerna har de även tagit fram specifika klimatplaner – för över 500 fabriker, från sömnad till garnproduktion.

Det är dessa planer som styr investeringar, energiskiften och i förlängningen vilka fabriker som får fortsätta producera.

"Det är tack vare de här partnerskapen som vi kan se att områden som historiskt har haft en långsammare utveckling nu tar kliv framåt", säger Yosef El Natour.

Seduno tyg och klädfabrik, Ho Chi Minh, Vietnam

Bussen har tagit oss drygt en timme utanför Ho Chi Minh och stannar utanför Sedunos tygfabrik. Här råder fotoförbud och vakterna gör honnör när vi passerar.

Utanför Sedunos tygfabrik i Ho Chi Minh. Foto: H&M Group.

Vi inleder vår tur bland de stora maskinerna som snurrar dygnet runt för att sticka jerseytyg. De står inkapslade som av tält för att hindra att små fibrer, som varken är bra för arbetarna eller tygerna, sprider sig i fabriken. Ändå har arbetarna både munskydd och hörselkåpor på sig för den höga ljudnivån.

Fabriken har kapacitet för 40 ton tyg per dag och stickas främst av garn från leverantörer i Vietnam för att möta kraven i det handelsavtal som finns mellan EU och Vietnam.

Vi rör oss vidare till nästa steg där tyget tvättas och förbereds för färgning. I detta steg görs även laboratorietester och färgprover av anställda i vita rockar, för att säkerställa att rätt färgnyans och kvalitet uppnås innan produktionen går vidare i större skala. Överallt följs produktionen med nyckeltal på skärmar.

Vi går ut i en stor byggnad där tygerna färgas i upp till 13 timmar i stora, uppvärmda tankar – vilket är den mest energikrävande delen av produktionen som även kräver mycket vatten och kemikalier.

Här färgas tygerna i upp till 13 timmar för mörka nyanser. Foto: H&M Group.

Maskinerna är avancerade tyska modeller som enligt guiden valts för sin låga vattenförbrukning och där doseringen av färg och kemikalier styrs automatiskt.

"Systemet är väldigt, väldigt exakt. Jämfört med traditionella system sparar vi mycket vatten och kemikalier. Det förbättrar också säkerheten eftersom personalen inte längre behöver blanda kemikalier manuellt", säger guiden och berättar vidare att färgsystemet uppgraderades för omkring två miljoner dollar under det senaste året.

Personalen inte längre behöver blanda kemikalier manuellt

För att visa hur rent vattnet från färgningen är efter att det har passerat anläggningens biokemiska rening och sedimenteringsdammar, berättar Mikael Weinholtz, Strategichef på Seduno Group, att han har ett tydligt sätt att demonstrera det.

"Vi brukar ta ett glas vatten och dricka det framför kunden för att visa att vattnet är helt rent. Jag brukar göra det själv, men i dag är det för varmt ute – så vi får ta det en annan dag", säger han.

Han berättar att tygfabriken har minskat sina utsläpp med över 70 procent sedan 2023, genom solpaneler och ett byte från att elda kol till risskal – en råvara som finns i mängder i Vietnam. Pannan och solpanelerna har delfinansierats av H&M och nästa steg är att lämna förbränningen helt.

Den här fabriken ägs av Seduno Group, en global aktör med totalt 11 produktionsanläggningar, varav fem i Kina där även huvudkontoret finns.

Hur avgör ni var ni ska gå in med finansiering och var leverantörerna själva förväntas stå för investeringarna, särskilt när det handlar om stora globala bolag?

"När vi medfinansierar projekt, som att fasa ut kol, kan leverantören använda sitt eget kapital till annat – som att utveckla nya kapabiliteter eller expandera till nya marknader. Det är ett sätt att samarbeta kring flera prioriteringar samtidigt", säger Jessica Vilhelmsson.

Samtidigt menar hon att stödet däremot ofta är avgörande för mindre leverantörer för att omställningen överhuvudtaget ska bli av.

På sömnadsgolvet

Kläderna sys i en annan fabrik en kort bit bort. Kontrasten mot tygfabriken är påtaglig. Där färgningen styrs av datorer och till stor del automatiserade system bygger sömnaden fortfarande på manuellt arbete vid långa rader av symaskiner.

Tygernas mjukhet och variation i vikt gör det svårt för en maskin att hantera materialet. Men det görs försök att automatisera processer och att använda AI för kvalitetskontroller.

Tygernas mjukhet och variation i vikt gör det svårt att använda maskiner

Majoriteten av tyget kommer direkt från deras egen intilliggande tygfabrik. Tyget rullas ut i tjocka lager innan det skärs i passande bitar.

Här är effektivitet i fokus; mönstren läggs ut på ett sätt som ska hålla tygspillet under 3 procent.

En anställd på Sedunos tygfabrik låter tyget vila för att stabilisera materialet de klipper ut mönsterdelarna. Foto: H&M Group.

De skurna delarna flyttas sedan till produktionslinjerna, som var och en bemannas av ungefär 28–30 arbetare, främst kvinnor men även några män. I stället för att tygbuntarna skickas manuellt mellan symaskinerna används ett takhängt transportsystem. För en enklare t-shirt krävs ungefär sex olika arbetsmoment.

Totalt har de 32 produktionslinor i fabriken och idag är 26 av dem sysselsatta med plagg för H&M. Vi ser röda sweatshirts, svarta byxor och en blå baddräkt med ett Mimmi pigg-tryck röra sig mellan stationerna för att slutligen packas och skeppas till butikerna. Utöver H&M jobbar de även med bland annat Inditex och Gap.

Varje månad syr de cirka 2 300 anställda ungefär 1,2 miljoner plagg. De jobbar enligt fabriksledningen ett skift, från 8-17 med en timmes lunch och en rast på förmiddagen, respektive eftermiddagen.

På fabriken finns ett fack där cirka 99 procent av arbetarna är med. Men det är inte ett centralt förbund, utan endast för fabriken, förklarar en av de fackliga representanterna när vi får sitta ner för att ställa frågor till fyra av medarbetarna på fabriken.

Nyligen höjdes den statligt bestämda minimilönen i Ho Chi Minh-regionen med motsvarande 140 kronor i månaden till knappt 1 900 kronor eller 5,3 miljoner VND för 2026.

Enligt en rapport från Anker Research Institute krävs drygt 3 300 kronor ( 9,3 miljoner VND) i månaden i de dyrare regionerna som Ho Chi Minh och Hanoi, vilket innebär att många arbetare inte tjänar tillräckligt för en grundläggande men värdig levnadsstandard.

Av Sedunos ledning har vi fått veta att de betalar över den statligt reglerade minimilönen, något som H&M även rapporterar i sin hållbarhetsredovisning. Arbetsmarknaden börjar bli tuffare sett ur arbetsgivarens synpunkt menar ledningen, så för att locka till sig arbetskraft gäller det att betala en högre lön. Annars finns det fler fabriker längre ned på gatan som står redo att anställa.

"Tillsammans räcker min och min mans lön. Men min lön ensam är inte tillräcklig för att försörja mina två barn", säger Nguyễn Thị Ngọc Ánh som jobbar som sömmerska på fabriken.

Fackföreningens ordförande på Sedunos klädfabrik Huỳnh Minh Như, vice ordförande i fackföreningen Nguyễn Thị Em, sömmerskan Nguyễn Thị Ngọc Ánh och tillskäraren Lê Văn Trâm. Foto: H&M Group.

Hon är en av fyra anställda som vi får träffa för att ställa frågor om deras arbete. De säger, via en tolk, att de är nöjda med sitt arbete. En representant från H&M pressavdelning sitter med under intervjun men ingen från fabriksledningen.

De anställda berättar att lönen varierar beroende på roll men att den ligger runt 10 miljoner VND (motsvarande 3 500 kronor). Utöver det finns det förmåner som bostadsbidrag, hälsostöd och bonusar vid högtider. För varje år man jobbar får man även en löneökning.

De anställda beskriver att arbetet har blivit mer automatiserat, vilket har förbättrat både säkerheten och arbetsmiljön jämfört med tidigare fabriker. Samtidigt väcker utvecklingen frågor om hur många jobb som faktiskt behövs framöver – även om de anställda än så länge är positiva.

"Nej, jag är inte orolig. Arbetare kommer fortfarande att behövas", säger en av dem.

När vi frågar om exempel på vilken typ av ärenden facket hanterar nämner de ett missförstånd kring information om när den statligt styrda löneförhandlingen skulle ske. Några andra exempel har de inte.

Elektrifieringen avgörs inte i fabriken

Ett av H&M:s långsiktiga mål är att hjälpa leverantörerna att elektrifiera produktionen. Men för att till exempel värmepumparna ska kunna göra sitt jobb måste det också finnas förnybar el att köpa.

Därför driver bolaget tillsammans med sina leverantörer frågan om så kallade DPPA-avtal (Direct Power Purchase Agreement) i Vietnam.

Något färdigt regelverk finns ännu inte, vilket gör processen mer komplex. Flera delar återstår att reda ut – bland annat hur rollerna i avtalen ska fördelas – men Jessica Vilhelmsson är ändå hoppfull om att det kommer att lösas.

"Vi försöker samordna arbetet och säkerställa att den infrastruktur vi kan bidra med är redo. På så sätt kan vi, så snart lagstiftningen är på plats, direkt koppla på och sätta i gång", säger Jessica Vilhelmsson.

Samma arbetssätt gäller på många av de marknader där H&M är verksamma.

"Det är svårt när man försöker göra något som ingen har gjort tidigare, men när vi kan ta med oss lärdomar från andra marknader och återanvända dem så underlättar det dialogen här", säger Jessica Vilhelmsson.

Vietnams mål är att bli ett höginkomstland till 2045. Landet befinner sig ungefär mitt i H&M:s globala lönehierarki. Lönerna är ungefär dubbelt så höga som i Bangladesh – koncernens billigaste produktionsland – men fortfarande bara runt 44 procent av nivåerna i Turkiet, som är det dyraste. Foto: H&M Group.

I fallet Vietnam så styrs landet som en enpartistat. Att verka i landet har inte alltid varit utan kontroverser och det blev en het debatt när till exempel Bonnier News valde att förlägga en del av sitt redigeringsarbete i Vietnam, ett land utan pressfrihet.

Vanligtvis behövs inget visum för svenska medborgare som ska besöka landet men jag får veta innan resan att det kan behövas för just journalister.

Under besöket får Jessica Vilhelmsson en fråga kring hur hon ser på att verka i en enpartistat som Vietnam. På den frågan ger Jessica Vilhelmsson ett diplomat-svar.

"För oss börjar det med de leverantörer vi faktiskt arbetar med. Vi gör årliga riskbedömningar på varje marknad, identifierar brister och arbetar systematiskt för att stänga dem", säger hon.

När det gäller kontakten med myndigheter beskriver hon den som pragmatisk.

"Det handlar om konkreta frågor där vi har en löpande god dialog med exempelvis handels- och industriministeriet och andra aktörer."

Striden om hur utsläpp ska beräknas

H&M arbetar även för att påverka politiken, både i produktionsländerna och i Bryssel.

En fråga som H&M driver i EU är hur utsläpp ska beräknas när klimatdata på produktnivå införs, bland annat via regelverket om produktpass.

Bolaget vill att siffrorna ska spegla den faktiska fabriken – inte ett landsgenomsnitt. Annars, menar de, suddas skillnaderna ut och drivkrafterna att investera i lägre utsläpp minskar.

"Alla som har produktion i samma land skulle då framstå exakt likadant i ljuset av den lagstiftningen. Och då försvinner ett starkt incitament för leverantörer att faktiskt förbättra sig", säger Sarah Negro, chef för public affairs för leverantörsledet.

Sara Negro, chef för public affairs för leverantörsledet och Jessica Vilhelmsson, regional produktionschef, deltar i en panel i Vietnam. Foto: H&M Group.

Om företagen tvingas använda nationella genomsnitt riskerar investeringar i energieffektivisering och förnybar el att inte synas i produktens klimatavtryck.

För Kim Hellström är det tydligt vad det skulle innebära:

"“Jag tror att vi kan vara uppriktiga. Om vi tvingas använda landsgenomsnitt, då är klimatagendan över eftersom allt incitament för att göra våra leverantörer bättre än andra omedelbart försvinner."

Sarah Negro lyfter fram Indien som det land där man tydligast ser skillnaden mellan landsgenomsnittet och H&M:s specifika leverantörers koldioxidutsläpp. Något som till viss del beror på Indiens lagstiftning kring PPA.

"Våra leverantörer i Indien har haft tillgång till PPA-möjligheter sedan flera år tillbaka. Det är en av de hävstänger som gjort att skillnaden mellan landsgenomsnittet och fabriksgenomsnittet ökat stegvis", säger Sarah Negro.

Tempo och risker

Under tre dagar har vi fått ta del av H&M:s arbete i Vietnam – från solpaneler och värmepumpar till konkreta klimatplaner.

Men trots framstegen återstår viktiga steg. Till 2030 ska utsläppen minska med 56 procent, både i den egna verksamheten och i värdekedjan. Preliminära siffror för 2025 visar att bolaget är på väg åt rätt håll, med en minskning av scope 3-utsläppen på minst 30 procent jämfört med 2019.

En av de största utmaningarna är tempot, enligt Yosef El Natour.

"Vi är ett snabbfotat företag och vill se resultat snabbt, men vissa saker – som att öka tillgången till förnybar el – tar tid. På vissa marknader har vi lagt flera år på att driva på för regulatoriska reformer kring elköpsavtal."

Samtidigt kräver omställningen samordning i en bransch där alla aktörer inte rör sig i samma takt.

Kim Hellström framför en ångpanna som eldas med risskal, ett material det finns gott om i Vietnam. Nästa steg för H&M är att lämna förbränningen helt och i stället elektrifiera produktionen. Foto: H&M Group.

Vilka risker ser du med att inte nå H&M:s klimatmål till 2040?

"Personligen tror jag att hållbarhet kommer att vara en konkurrensfördel runt 2030. År 2040 och därefter kan det bli en fråga om ett företags överlevnad. Konsumenter och medarbetare förväntar sig det. Världen behöver en mer hållbar modeindustri och jag hoppas att lagstiftning som är på väg ska styra företagen i rätt riktning och skapa mer rättvisa konkurrensvillkor så att företag med tydliga och genuina ambitioner belönas."

H&M har byggt upp strukturer för sitt hållbarhetsarbete, med klimatplaner på fabriksnivå och nya finansieringsmodeller. Men för att nå hela vägen räcker det inte med de investeringar som redan gjorts.

Det som återstår är det svåraste – en massiv elektrifiering av leverantörsledet och att byråkratiska lagar kring grön energi i produktionsländerna hinner ikapp ambitionerna.

Finns det områden som känns särskilt osäkra eller utmanande?

"Elektrifiering är den största utmaningen när det gäller avkarbonisering. Just nu arbetar vi med många av de så kallade "lågt hängande frukterna", vilket kommer att ta oss en bra bit på vägen mot målen för 2030.

Men det sista decenniet fram till 2040 kommer att kräva elektrifiering i stor skala. Tekniken finns redan i dag, men den behöver bli mer skalbar och mer kostnadseffektiv. Andra industrier har redan elektrifierats, och modeindustrin behöver följa efter", säger Yosef el Natour.