Anna Branten: Vi matar AI med vår flykt från det mänskliga – det är en farlig väg att gå

Vi säger att AI är ett verktyg. Men kanske är det mer som en spegel – och just nu speglar den hur vår civilisation mår när den håller på att glömma hur man känner.

Med varje inmatad prompt, varje klick, varje "ska jag göra även detta åt dig" matar vi som individer den. Med våra röster, våra konflikter, våra drömmar om att slippa vara trötta, långsamma, ofullständiga.

AI lever inte bara på data – den lever på vår längtan efter kontroll, efter att slippa det som gör oss besvärliga, behövande, känsliga. Och med varje nytt AI-företag matar vi den med enhörningsdrömmar, tillväxtlogik, tävling, positionering.

AI lever på vår längtan efter kontroll

Vi matar maskinen som äter oss. Vi fortsätter att mata ett system som förstärker precis det vi säger att vi vill lämna bakom oss. Det är som att bygga en robot som ska hjälpa oss att bli mer närvarande – medan vi programmerar den för att minimera all väntan, all osäkerhet, alla pauser där livet faktiskt händer.

AI förstärker vår världsbild

AI används redan i dag för att öka försäljning, bevaka medarbetare, rationalisera relationer och filtrera bort obekväma känslor i supportflöden. Den är snabb, billig och nästan aldrig trött. Och det är just därför den passar så väl i en ekonomi som fortfarande mäter värde i tillväxt per kvartal.

När vi låter AI optimera våra val, våra meddelanden, våra beslut, så optimerar vi inte bara för effektivitet. Vi optimerar för den världsbild som redan finns inbyggd i systemen – en där människors komplexa behov reduceras till mätbara beteenden, där omtanke blir en kostnad att minimera.

Den är snabb, billig och nästan aldrig trött

Det är inte AI i sig som är farlig. Det är vad vi matar den med. Och varför. För om vi fyller systemen med tankemönster som säger att värde = produktivitet, att omtanke = kostnad, att långsamhet = risk – ja, då kommer AI att förstärka precis det. Den blir som ett helljus riktat mot våra blinda fläckar: det vi aldrig hann omförhandla innan vi började automatisera.

Vad vill vi att AI ska förstärka?

Istället för att fråga AI vad AI kan göra – eller ännu värre lyssna på det AI själv föreslår – borde vi ställa oss frågor som:

• Vems världsbild tränas den på?
• Vilka relationella förmågor tappar vi när vi ersätter lyssnandet?
• Vem tjänar på att vi vänjer oss vid att våra behov besvaras av en maskin innan vi hunnit formulera dem själva?
• Vad händer med vår förmåga att navigera osäkerhet när vi väver in AI i varje beslut?

Teknikens möjligheter är fantastiska. Men relationen till det mänskliga, till livet, är det vi borde fokusera på. Det vi prioriterat bort alldeles för länge. Just nu riskerar vi att låta AI förstärka en civilisation som redan börjat frukta långsamhet, komplexitet och sårbarhet – precis det som vi behöver för en verklig omställning.

Minsta motståndets lag

Kanske är det detta vi egentligen behöver prata om. Vår kollektiva trötthet på att känna, förhandla, stå ut med friktion. Vi vill ha lättnad, och AI erbjuder det. Men lättnaden kostar.

När vi outsourcar samtal, känslomässigt arbete, intuition och relationell navigering till AI, så tränar vi inte bara en maskin – vi slutar träna oss själva. Vi undviker det svåra med att vara människa till den grad att vi verkar glömma vad det är vi faktiskt håller på med. Och vi gör det inte av ondska utan för att vi är så invaggade i "minsta motståndets lag", att följa den enklaste vägen.

Vi glömmer vad vi håller på med

Men vad är det vi egentligen gör oss av med? Förmågan att sitta med ovisshet. Att läsa mellan raderna. Att navigera konflikt utan att lösa den på en gång. Att veta när något inte stämmer utan att kunna artikulera varför. Det är i den friktionen – mellan det vi vill och det som är – som vi växer, lär oss, blir mer mänskliga.

En AI med en annan världssyn

Vad skulle hända om vi koncentrerat, med kapital, byggde en annan slags AI? En där värde inte bara mäts i klick, utan i kvaliteten på relationer. En där intelligens inte bara är att veta snabbt, utan att stanna kvar i ovisshet. En där teknikens främsta uppgift inte är att ersätta det mänskliga – utan att spegla det vi har glömt att vi kan.

Tänk om AI kunde hjälpa oss att bli bättre på att lyssna istället för att bara svara snabbare. Om den kunde förstärka vår förmåga att se mönster i relationer, inte bara i data. Om den kunde påminna oss om att pausa, reflektera, känna efter – istället för att alltid optimera för nästa steg.

Vi kan fortfarande välja. Men vi behöver välja snart. För varje dag vi matar AI med vår längtan efter att slippa vara komplicerade människor, desto djupare gräver vi ner oss i en framtid där det mänskliga blir en störning istället för en styrka.